Äntligen hemma!

Hemma! Äntligen hemma. Tack Gunnar, Kerstin och alla andra snälla grannar för att ni vattnade blommorna, kollade värmen i huset, skottade snö och parkerade era bilar på infarten så att inbrottsstjuvarna aldrig hajade att vi var långt borta i Sydostasien. Tack Pella för att du tog hand om posten och var Back Up på hemmaplan. Utan er medverkan hade inte resan blivit av!

Kul att så många har kollat bloggen, men nu är det slut för den här gången och jag lägger mig i startgroparna för vårbruket, trädgårdens fröjder och all ved som ska staplas.

Glad Vår tamejfan!

Sista svängen

Sista svängen i sydost, ja det känns ganska lagom nu. Missförstå mig rätt. Luffandet i Sydostasien har varit fantastiskt, men jag har ju också ett hem långt därborta i Järna. Det börjar att dra ihop sig till final i resebranchen. Från Koh Lanta tar jag mig till partyön Phi-Phi, där byter jag båt till Phuket. Efter att ha häckat några dagar i Phuket Old Town följer ett kort stopp i Bangkok. Sen väntar Järna, men först en mellanlandning i Moskva. En lagom lång turné utan soundcheck!

Temperaturen har glidit upp mot 35 grader Celsius, och varmare lär det bli. Nu längtar jag efter lite oberäknelig svensk vårvinter, inga snömassor (är fortfarande medlem i föreningen Vägra Vinter) men
lagom bitska temperaturer. Raska promenader i slabbig slask runt den lilla skogssjön i hemmakvarteren. Det hoppingivande vårljuset. Logistiken med de doftande omsorgsfullt staplade björkklabbarna som förflyttas från vedskjulet till pannrummet. Några skumma gitarrackord i brasans sken. Möten med nära och kära. Jo för fan, jag längtar hem! Tror jag.

Sigrúns och min resa har varit fantastisk, så mycket INPUT! Att resa i Sydostasien är enkelt och människor är ofta bedårande hjälpsamma. Man tar sig fram fort och lätt, även om närmare 30 hotellbyten i fyra länder frestar på. Kuskandet i Vietnam, Kambodja, Laos och Thailand har fött nya tankar kring människor, åldrande, kultur och i förlängningen ställer jag frågorna Vad gör vi med våra liv? Hur ska jag fortsätta att åldras med värdighet? Tankar som jag hoppas kunna utveckla. Där finns idéer, återstår att se om de bär ända hem. Dessutom finns över ettusensexhundra bilder, filmer, ljudupptagningar och minnesanteckningar i bagaget. Kommer jag någonsin få ordning på allt detta?

Vi syns i det sörmländska vårvinterblasket!

 

1. Hoi An, Vietnam 2. Tempelfigurer i Battambang, Kambodja 3. Båtmarknad i Mekongdeltat, Vietnam 4. Chinatown i Chiang Mai, Thailand 5. Halon Bay, Vietnam

En strålande affärsidé?

Sjukstugan i Klong Nin Beach

Den borgerliga regeringen tjatade på sin tid om småföretagande. Upprepade det som ett mantra, som universallösningen på samhällets alla problem. Vet inte om Reinfeldt och grabbarna nån gång var på studiebesök i Sydostasien, förmodligen inte. Synd. I Vietnam och Kambodja såväl som i Laos och Thailand ser jag både pluralism och oförvägenhet i småföretagandet, allt från att sälja bensin i begagnade pepsiflaskor uppradade längs vägkanten, till att ge en burfågel friheten mot en smärre avgift. Lägg därtill äkta laoitiskt hantverk made in China, persontransporter per moped (även med stora resväskor), ambulerande soppkök, pannkaksbakare och nattmarknader (där varorna ofta säljs till överpris men stämningen kan vara magisk). Mycket är same, same. Allt har en betoning på SMÅföretagande och skulle väl kunna bli till en våt dröm för vilken svensk näringslivsminister som helst.

Marknad i Sapa, norra Vietnam

Osannolika kombinationer av affärsidéer under samma tak väcker också min nyfikenhet. I den lilla f d fiskebyn vid Klong Nin Beach vid Adamanska Havet finns en sjukmottagning som närmast är att betrakta som en mindre vårdcentral, ja sjukstuga som det hette förr i tiden på mindre orter. Ni vet skrubbsår, vaccinationer, stukade fötter och soleksem som handhas av en sjuksyrra. Men vårdcentralen sköter dessutom tvätten av turisternas skitiga kläder och uthyrning av cyklar. Tänk om affärsidén genomfördes på vårdcentralen hemma i Järna. Vård av kroppar och kläder samt cykeluthyrning under samma tak i Landstingets regi! Cyklarna kanske kunde inrymmas i begreppet friskvård, men tvätten? Hur går det med skittvätten? Den går Socialstyrelsen aldrig med på.

Sjuksyrrornas tvättinrättning på Klong Nin Beach, Thailand

Funderingar i sanden

Det här är Anders Yngve Gustaf Martin Bergman. Ålder? Två och ett halvt år sisådär. Har jag verkligen ett så tillkrånglat namn? Nej, men det hände att jag tilltalades så under uppväxten, fråga mig inte varför. Min uppväxt var väl annars ganska OK. Mor och far, jag kallade dem så vilket var ovanligt i den stockholmsförort där jag växte upp, unnade mig och mina tre systrar allt gott, ja ofta det bästa, men utlandsresor ingick knappast i familjens världsbild. Och vi bodde ju trots allt i ett land i marginalen till ett Europa som fortfarande led av sviterna efter kriget. Massturismen var ännu i sin linda, det är också viktigt att ha i minnet. I bästa fall åkte man till sommarstugan, men att överskrida gränser, nej... Mitt första utlandsbesök uppstod när Radiotjänsts Gosskör for på turné till Danmark 1951, en nioårig pojksopran på vift i Köpenhamn. Det kändes långt bort, ja riktigt exotiskt. Då.

I tonåren förflyttades min världsbild en bit söderut, från Köpenhamn till Paris. Som sextonåring gjorde min kompis Roger och jag ett försök att på scooter ta oss till Frankrike, men vi kom dessvärre bara till Hamburg. Där tog pengarna slut. Året därpå gick det bättre när Lisa och jag liftade till Paris. Den magra reskassan drygades ut genom att spela på Paris gårdar och gator. Vi kom hem välbehållna men mina föräldrar hade förstås varken koll på resrutten eller äventyrligheterna i den franska metropolen.

Sedan dess har det blivit många resor både i jobbet och privat. Och nu mitt luffande i Sydostasien. Hur många mil har jag egentligen tillryggalagt? Hur många avsked och hemkomster? Hur många segrar och hur många tillkortakommanden? Hur mycket eufori? Och hur mycket liknöjdhet?

Allt detta kommer mig före i sanden på stranden i Koh Lanta i Thailand där jag slagit läger efter fyra månaders flackande i Sydostasien. Den totala summan liknöjdhet är nog lika med noll. Att resa är ju en förstärkning av själva livet, reseminnen blir till livserfarenheter. Och i första hand är det inte städerna, naturscenerierna eller minnesmärkena som lämnar de tydligaste avtrycken. Inte ens maten eller kulturen. Snarare är det mötena med människor, ibland också de sammanträffanden som av olika anledningar aldrig blev av.

I Indien mötte jag en gång en sjusärdeles vital dam från Israel. Hon var 76 år och reste alltid ensam, ständigt på resande fot över hela världen med kortast möjliga mellanlandningar i hemmet i Tel Aviv. Jag reser för att känna att jag lever, sa hon plötsligt i den taxi som vi delade i Munnar i södra Indien. Och så länge jag lever dör jag inte. Nähä. Men å andra sidan hävdar andra att resa är att dö lite... Så vad ska jag tro? Verkligheten befinner sig kanske nånstans mittemellan. Och så detta med avsked och hemkomster. Början och slutet på en bra story kan aldrig överskattas. Eller hur?

Till slut en undran. Utvecklingen av resandet till andra länder och världsdelar är svindlande, samtidigt som hela världen finns tillgänglig per skärm på armlängds avstånd. Men har det egentligen påverkat vår vidsynthet och tolerans? Det verkar dessvärre knappast så, den småskurenhet och snålhet som brer ut sig fullt öppet i Sverige skrämmer mig. Den kan inga resor bota.

Strandliv och badjävlar

En gång i tiden var jag en riktig solbög! Vet faktiskt inte hur många gånger jag har gått till överdrift och bränt upp mig. Numera är jag betydligt mer försiktig och solar med måtta. Eller inte alls. Själva badandet sker inte heller lika frekvent som tidigare. Men när temperaturen kryper upp till 33 grader Celsius som i dag och alla andra dagar, är det förstås omöjligt att ägna sig åt torrsim. Det turkosskimrande havet kallar. Sirenerna sjunger sin locksång.

Halvvägs mot horisonten seglar en tremastare och där hav och himmel smälter samman skymtar några av Andamaniska havets klippöar. Det är en oemotståndlig miljö men säsongen börjar gå mot sitt slut, snart är det för varmt, turistleden glesnar och hotellen har så smått börjat rea ut rummen.

Det jag gillar allra bäst med Klong Nin Beach är annars lugnet. Här förekommer ingen strandförsäljning eller uthyrning av strandstolar. Visst finns det chicka strandbarer, men få spännartyper. Och nattlivet? Ja det existerar överhuvudtaget inte. I alla fall inte på den här beachen. Den ursprungliga fiskarbefolkningen är muhammedaner. Varje morgon klockan 05.45 väcks jag av böneutrop från högtalaren utanför hotellet. Den melismatiska, vackra, lite kärva sången påminner mig om den väckarklocka i form av en moské som förgyllde mina morgnar förr i tiden. Vart tog den förresten vägen? Någon?

Moskéväckarklocka med böneutrop på vift.

När jag ligger på lit de parade under solparasollet passerar den lilla fiskebyns badgäster längs vattenlinjen, en och en, i par, grupper eller i oorganiserade horder. Det är frestade att hala fram kameran för att dokumentera de högst olikartade exemplar av Homo Sapiens som slumpmässigt råkar befinna sig på samma ort vid samma tidpunkt. Och alla är vi mer eller mindre avklädda. Ibland också utklädda. Det rycker i kamerafingret när kineserna med stora bredbrättade hattar och färgglada sjalar tar ogenerade selfies vid vattenbrynet. Men mitt samvete säger mig att ett bildspel på temat lätt skulle kunna uppfattas som integrationskränkande. Annars är svenska det dominerande språket, jag befinner mig ju gubevars på Koh Lanta, svenskarnas favoritö i Thailand. Skål tamejfan!

En flashpacker vilar ut

Strandliv på Koh Lanta kontra stadsliv i Chiang Mai.

Efter 2000 kilometer järnväg, 150 kilometers vansinnesfärd i minibuss och två oljeosande färjefärder under tre dagar är det skönt att landa på Koh Lanta, svenskarnas favoritö i Thailand. Här finns inte särskilt många tempelbyggnader eller kulturupplevelser över huvudtaget, nästan bara sandstränder, turkosfärgat glittervatten och en obarmhärtig sol. Maten är turistanpassad (det är bara förnamnet) och Seveneleven säljer förstås både vin, thailändsk whiskey och starköl. Efter fyra månader och 30 hotellbyten i fyra länder känns det nödvändigt att landa i en vanlig solsemester.

Min resa har varit rejält rik på upplevelser och bitvis ganska omskakande. Ibland också tröttande, javisst. Hämtkorgen är full, upplevelseintaget överfyllt, ja åtminstone trögflytande. Att då söka sig till en neutral miljö där kulturmönster förbleknar och suddas ut, kan kännas oerhört vilsamt. Jag längtar helt enkelt efter svenssonliv! Åtminstone ett tag. Åtminstone just nu. Att återigen erfara strand- restaurang- & hotellkänslan där Mallis, Varkala, Gran Canaria, Cypern, grekiska övärlden, Thailand och Nordafrikas stränder fullständigt flyter samman. Var är jag? Vet inte. I Solsemesterland, tror jag.

Men hur var då den långa efterlängtade järnvägsresan från Chiang Mai i norr till Trang nära Malaysia i södra Thailand? Svaret är sisådär. Och inte hade dom vita linnedukar i restaurangvagnen heller. Jag har tidigare berättat om ölförbudet som numera råder på thailändska järnvägar, den rullande restaurangens kypare beklagar sig. Det är den nya regeringens helidiotiska beslut, säger han. Klart att det hände att folk blev fulla och tokiga, någon trillade visst av tåget, men i alla fall... Mannen gör en avväpnande gest och suckar djupt.

Från mitt restaurangbord har jag uppsikt över kyparens arbetsdomäner. Ser jag inte en stor immig ölflaska blänka till när kylboxen öppnas? Jag är inte tvärsäker, kanske är det bara önsketänkande, att den flygplansplastiga trerättersmiddagen åtminstone kan sköljas ner med en flaska Chang. Kanske funkar det som i södra Indien tänker jag. Där råder också ölförbud, men du kan alltid beställa en kopp Special Tea, d v s öl serverad i en kamouflerande tekanna. Har ni Special Tea? frågar jag min thailänska tågkypare, och jag tycker mig se en glimt av hemligt samförstånd när han försvinner bakom serveringsdisken för att komma tillbaka med en kopp varmt vatten och en tepåse. Lipton är varumärket för dagen.
 

På järnvägsstationen i Bangkok har munkarna egna reserverade väntplatser. Jag unnar verkligen mina munkvänner den favören, men undrar samtidigt om det är den stora skräcken för kvinnoberöring som drivit fram detta?

Under hela resan sitter ett militärt befäl i restaurangvagnens bakre hörn. Han rör sig hemtamt, serverar sig själv både kaffe och vatten utan att ha kontakt med personalen. Ja dom bryr sig överhuvudtaget inte om varandra. Kanske håller militärgubben koll på vagnen? Thailand styrs ju trots allt av en militärregim där militären har den politiska makten och samtidigt fungerar som samhällets ordningsmän med polisiära befogenheter.

Nu sitter jag och silar sand mellan tårna på svenskön Koh Lanta, blickar ut mot horisonten och njuter av att se solen doppa sig i havet. Jag bor på ett lagom hotell med havsutsikt och äter på en lagom restaurang. En flashpacker* vilar ut.

Koh Lanta kl 19:02 lokal tid.

____________________________________________________________
*) Flashpacker är en backpacker som luffar i budgetklass, men som kanske bor och äter ett snäpp bättre än de yngre backpackers som drar fram i horder i den här delen av världen.

På spåret

Thaitåg på gång!

Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: Jag älskar att åka tåg! I Vietnam gled jag fram i skraltiga ryska järnvägsvagnar längs dyngblöta risfält under het sol och i becksvart mörker. Att halvdåsande se det vietnamesiska landskapet glida förbi i en dagbäddsvagn är äkta rälslycka! Eller färdas med Bambuexpressen i Kambodja, den ultimata Shake and Roll-utlevelsen i ett tågfreaks hju(v)liga tillvaro.

Bambuexpressen i Battambang, Kambodja. Överst: Slutstationen - ett nedlagt tegelbruk out of nowhere. Nedre: Ett av många tågmöten där bambuflaket lyfts av spåret för att låta den mötande trafiken passera. Det sker bara på Bambuexpressen! 

Det thailändska järnvägsnätet lär vara ett av världens bästa. Återstår att se när jag i dag tar tåget från Chiang Mai, järnvägens yttersta utpost i norr, till Bangkok. Där byter jag tåg. Resans slutmål är Trang vid den thailändska kusten i söder, inte alltför långt från Malaysia. En sammanlagd resa på uppskattningsvis 28 timmar och över 2000 rälskilometer med ett oräknat hotellstopp i Bangkok. Hade varit intressant att testa hela resan i ett svep för att kolla hur mycket järnväg jag egentligen tål, men det funkar dessvärre inte på grund  av tidtabellen.

Att åka tåg i Thailand är billigt. Och restaurangvagnarna lär servera bra mat. Att beställa en öl till maten är däremot sedan förra året omöjligt. Efter en rad incidenter har myndigheterna stoppat ölutskänkningen på samtliga tåglinjer. Attans så tråkigt! En av mina absoluta favoritsysselsättningar är att sitta i en restaurangvagn, gärna med en vit linneduk på bordet, smuttandes på en iskall öl medan landskapet glider förbi så där lagom långsamt. Å andra sidan är jag redan ganska marinerad av all bira som inmundigats i Vietnam, Kambodja, Laos och Thailand. Samtliga är ena baddare på att brygga god, prisvärd öl.

Det blir spännande att göra den här tågresan, möjligen lite jobbigt också. Numera åker jag alltför sällan tåg. Annat var det förr. Jag har många upplevelser från resor på räls. Under en turné med Kalle Holmbergs Orkester åkte jag från Övertorneå till Stockholm. Det var också en lång resa. I kupén satt en gubbe från Burträsk som hade en megastor korg med kokta ägg som färdkost. Under resan skalade han äggen, svalde dem hela och kastade upp äggskalen i luften och lät dem regna ymnigt som teatersnö eller konfetti över hela kupén, samtidigt som han med kraftfull stämma skrek, ja fullständigt vrålade, Lumumba! Det var omöjligt att få stopp på karln. Något liknande lär jag väl slippa uppleva på sträckan Chiang Mai - Bangkok - Trang. Att dricka öl på de thailändska tågen är ju numera, i motsats till järnvägen hemma, strängeligen förbjudet.

Kalle Holmbergs Orkester på turné: Göran Holmberg, trombone, Kalle Holmberg, sång och trumpet, Rupert Clemendore, trummor, Anders Bergman, altsaxofon, Åke "Slappo" Dahlberg, kontrabas (delvis skymd) och Kjell Berggren, piano. Året är 1961, men vad fan, det ser ju ut som rena artonhundratalet... Men bandet var bra!